Dålig dag, i princip rakt igenom.

Idag skulle mamma komma hem för första gången sedan olyckan, vet inte om jag sett fram emot det eller inte, det har känts konstigt. Hursomhelst har jag velat göra det bästa möjliga av det. Försökte förbereda så gott som möjligt, men insåg när det ringde på dörren att jag borde ha ställt fram en vas med blommor i eller något. Den som ringde på upplyste mig om att mammas rullstol inte gick in i hissen "jag borde ha kollat innan att hissen skulle räcka till" - att jag kunde planera så dåligt... jag som ska vara god man och enda sonen och allting, min moster försökte försvara mig, men jag har få gånger tidigare känt mig som ett större får, tillslut lyckades vi iallafall få in mamma och rullstolen i hissen.

Men det blev inte som jag hade tänkt mig, mamma verkade trött, det var strssigt för jag skulle iväg till jobbet, telefonen ringde hela tiden och störde, allt kändes bara fel, dessutom var det första gången som mamma var hemma sedan olyckan - all sorg över olyckan bubblade upp inom mig på nytt, jag mindes så tydligt hur hon var innan, glad och hurtig, nu satt hon där, tittade förvånat omkring sig, hon hade mått dåligt på resan dit och hon såg så liten ut där hon satt, tyckte så synd om henne, fick en klump i halsen som blommade ut i gråt när jag väl satt ensam i bilen sedan på väg till jobbet.

På jobbet kändes allting också motigt, det blev värre och värre när tröttheten kom smygande. Enda ljusglimten är att jag ikväll iallafall blev klar med den förhatliga uppgiften i mikrobiologi till kvällskursen som jag dragit på alltför länge nu - ska lägga mig nu så vaknar jag förhoppningsvis som en ny människa imorgon.