lördag, december 29, 2007

En stolt medarbetare inom Kooperationen

Bästa kollega,

Med en lättad suck lade jag sista handen vid den sista plockade pallen i lördags, med tindrande ögon – som om jag redan satt och öppnade julklappar med ett glas julmust i handen, klistrade jag den matt skimrande adressetiketten på min välplastade pall.
Jag hade ställt pallen på det angivna stället och var på väg bort från den, bort mot stämpelklockan och den så otroligt efterlängtade julledigheten… skinkan, gröten, vörtbrödet, sillen och ischokladen. Då, plötsligt var det något som fick mig att stanna min röda plocktruck, likt en fiskarhustru som vände sig om för att en sista gång se sin man när han försvann ut till havs med trålaren vände jag mig mot pallen. Jämförelsen mellan denna pall cider och chips till nyårsfirare på Sörmlandslätten och en trålare var vid en första anblick löjlig. Jag log lite snett mot den av plasten glansiga pallen där den lite dyrare cidern och de vulgärt designade chipspåsarna trängdes med varor för folk som hellre verkade vilja skåla in det nya året med glögg och jordnötter. Min hand trevade sig fram till hissen för min golvplatta, några sekunder senare såg jag ut över en ocean av pallar som under de kommande dagarna skulle nå butiker runt om i Mellansverige. Det var det här jag hade jobbat för under det gångna året, pallar som inte bara förmedlade varor utan även vad den svenska konsumentkooperationen står för. Butikerna som skulle sälja dessa varor hade inte bara göra vinst som målsättning, än viktigare skulle de vara medlemmarnas förlängda arm. Med ekologiska produkter och Rättvisemärkt-produkter gör vi både matproduktion och lokalsamhällen hållbarare, med ”Världens mat” får vi alla fantastiska nya svenskar att känna sig extra välkomna till Sverige, med mat anpassad för allergiker skulle så slutligen allergiker även denna jul få njuta av Ris a la Malta, lussekatter och pepparkakor, produkter som… …under denna lördag… …borde inhandlas i detta nu!
En snabb blick mot klockan fick mig att inse det något överambitiösa drömmeriet som för en stund fått mig att glömma tiden. Klockan var fem över fyra och ett antal personer som väntade in min utrustning var nog åter igen vansinniga över att jag aldrig lät dem få gå hem i tid. Ett sista svep med blicken över pallhavet, det här har vi gjort bra tänkte jag och fick en klump i halsen, alla vi som bakom skrivbord och charkdiskar, i kassor och lastbilar, på grönsaksavdelningar och truckar alla hade bidragit till att skapa bra värden: Leverantörsavtal där inte bara priset utan även miljöhänsyn och etik vägde in, butiker där alla kunde hitta vad de sökte – inte bara de som sökte det som beställdes på helpall eller hade god marginal vid försäljning.
Jag kände mig varm inombords när jag styrde trucken mot parkeringen, en vindpust fick håret att fladdra till. Kanske var vi allihopa mitt i en sådan pust, en pust som inte sveper bort utav sveper framåt, som vitaliserar och samtidigt renar säregenheten som då mer än någonsin blir en styrka i sig.