Utekväll

Ikväll gick jag ut, är klar med planerna för föredraget, måste bara öva in hur jag ska säga saker, sedan så...

Inför utgåendet så rakade jag mig, nya skarpa blad, så otroligt skönt jämfört med gamla, uttjänta, det var som att skära i smör! Len och fin om hakan tog jag mig en rejält spetsad jordgubbsmilkshake, sedan drog jag till Kvarnen... tog det coolt större delen av kvällen, ändå så verkade ett par stycken trevliga damer... nåja, som ni vet så... 3/4 + 1/4 = 0!!! Värdelöst, men jag har ju projekt, tur det - just nu...

Sleep tight allez...

Projekt - massor med projekt...

Okej, jag har ett antal viktigare projekt på gång just nu:

1) Ett ständigt pågående projekt, jag måste kämpa intensivt med: mamma, jag märker att hon gör framsteg! Dessa måste stimuleras, ta mig ännu mer tid för aktiviteter med henne och komma på bra saker som hon kan göra, kräver fantasi, inspiration och tid!
2) Min karriär, ett par veckor kvar till ett föredrag som kan vara en mycket viktig punkt i min strävan att i framtiden kunna syssla med något roligare än lager, jag har kommit en bit, men en del återstår, bl.a. arbete på Poweroint-presentationen, viss slipning av upplägget (även om detta i princip är klart) samt en del "kosmetika" för att göra själva anförandet bra.
3) Stockholm Marathon, under fyra timmar gäller, både pengar och ära står på spel! Fördelen med denna träning är att den inte tar något från de övriga projekten, snarare ger den, man får mer ork, självkänsla och inspiration!
4) En skrivelse, denna skrivelse kan komma att påverka min ekonomi ganska påtagligt, denna skrivelse måste vara perfekt, den måste slipas intill fullkomlig perfektion!
5) Konserten med kören, en massa stycken måste nötas in, detta kräver förutom sångövningar även en del arbete framför datorn då jag tar hjälp av denna för att lära mig musiken.

Så att nu vet ni - bloggen tar jag mig tid för... ibland... nu måste jag fortsätta med projekten!

Hjältar och milkshakes

Jag har för mig att det har diskuterats en del om vilka tecknade hjältar man har, tänkte lite idag på saken och kom fram till att "Butters" i "South park" är min hjälte, han är godhjärtad och naiv, ser mesig ut, men är modig som få, vid eventuella orätter (särskilt mot andra) sätter han bestämt ner foten! Han slutar aldrig att tro på liv, kärlek eller det goda, en alldeles underbart söt nyfikenhet på livet och en uppriktighet som saknar motstycke. Utöver detta är han coolm, det kan alla trugande South parkfans därute intyga!

Kan vidare tala om att min "Hugin Sambucus" gör riktigt grymma milkshakes!

Marathon

Marathonblogg blir det idag, i torsdags kom detaljerna kring det praktiska, var jag hämtar ut min nummerlapp mm. Nu lite tankar kring detta:

Mitt vad med en annan bloggare gäller alltså att jag ska springa på under fyra timmar, jag har länge tänkt att jag är ganska körd, jag har nämnligen knappt tränat. Nåväl, i torsdags kutade jag 5,2 kilometer på drygt 23 minuter, samma tempo genom hela loppet ger en tid på lite över tre timmar! Visst, 4,2 mil är längre än fem kilometer, men märk väl: jag har inte tränat någonting ännu, nu har jag en månad på mig att vänja min afossingar vid att springa och min kropp i övrigt på att hålla ut och stå ut med smärtan (som brukar infinna sig efter dryga 3,5 mil... det är lugnt! Vill ni hålla koll på mg och mina tider så går det bra, via SMS kan man få mina aktuella tider tack vare ett litet chip som jag kommer att ha på foten, tyvärr kostar det 25 kronor att beställa, men då får man mina mellantider vid 1, 2 och 3 mil samt start och målgångstider direkt efter att jag passerat dem! Är ni intresserade så skickar ni ett SMS med texten: "SM 5981" till nummer: 72700 . OBS! SMS'et kan skickas tidigast nu på måndag den sjunde maj!

Tillfälliga förbindelser, ska jag vara brutalärlig så har jag aldrig haft en tillfällig förbindelse med en kvinna, trist, men nåja... så blir det ibland. Under de tre gånger jag sprungit Marathon har jag haft "tillfälliga förbindelser" med fransmän och tyskar utmed banan, vi har kutat sida vid sida några kilometer och peppat varandra, ganska trevligt - när man kutar med värk typ överallt så gillar man att höra saker som "Zut alors! It'z abot pein!" eller: "Scheize godt!" (ursäkta stavningen). Förra årets Marathon så sprang jag i mål tillsammans med en tysk som tog min hand och höjde den tillsammans med sin egen de sista hundra metrarna, en helt okänd människa liksom! Det ger en socialt inducerad endorfinkick utan dess like!

Men ja... Marathon är kul, man får känna att man lever och trots kramp och värk överallt när man gå i mål så känns det bra!

Till sist...

Det där med mail man skriver som folk inte ens bemödar sig med att skriva två rader tillbaka och åtminstone skriva att de har mycket att göra just nu och inte hinner svara eller att de helt enkelt inte vill ha någon kontakt med en eller... något. Att ignorera ett personligt mail är bara så jävla dålig stil anser jag! Visst, jag är kanske inte guds bästa barn, jag blir ibland väldigt sen med att svara på mail och tidigare i mitt liv så har jag själv kanske någon gång struntat i att svara, men jag tycker fortfarande att det är så ohövligt och ignorant att jag blir förbannad bara jag tänker på det!

Sedan vet jag...

Att många tycker om mig, men de flesta tar mig inte på allvar - när det verkligen gäller så litar folk inte på mig alls, jag märker sådant när det händer, att synas men inte höras, det är lite jobbigt, även om jag efter snart 31 år har vant mig. Man vill gärna vara med och tycka syn om "stackars lilla mig", man vill ta hand om mig, se på TV med mig, laga mat åt mig... Men det är inte lika populärt att vara med i något där jag har en aktiv roll, som t.ex. när jag sjunger eller att åka bil genom Europa med mig. Jag har som sagt tagit mig den rollen som jag har fått genom åren så att numera så är det kanske självförvållat att jag har denna roll, det jobbiga är att denna roll gör att ifall någon ber mig om något där jag faktiskt har chansen att visa något så kan rollen jag ger mig själv göra att jag presterar kanske 40% av vad jag egentligen klarar av - jag misslyckas och rollen stärks ytterligare.

Jag får se över...

...mitt kontaktnät, okej, jag kan förstå att det kan vara svårt att få med folk på en bilresa genom Europa, men att varken lyckas med detta eller att få någon man känner komma på Valborgsfirandet där man själv sjunger... då har man någonstans misslyckats. Jag menar inte att på något sätt klandra de vänner jag har, ni är underbara, men jag har ju misslyckats endera med att övertyga de släktingar/vänner jag tillfrågade och/eller att ha goda kontakter med tillräckligt många människor så att åtminstone någon hade kunnat komma.

Sedan inser jag (och har så gjort ett bra tag nu) att allt detta beror allena på mig, jag är lite halvnördig, kan vara ganska jobbig när jag pratar så att man oftast inte orkart lyssna på mig. Jag är dock optimist, jag ska bli bättre, jag ska försöka och försöka tills jag kanske en dag lyckas vara såsom andra vill att jag ska vara!