Ännu mera radio...

Det kanske blir tjatigt, men man kommer på mycket om sig själv när man analyserar hur man reagerar på radioprogram... Idag så kom som sig bör ett nytt avsnitt av "Kattöga", ni som läst tidigare vet vad det handlar om... för några avsnitt sedan så gjorde sig bokens huvudperson sigh kvitt sina plågoandar genom att totalt ignorera dem, genom detta fick dessa plågoandar ingen energi och därmed blev offret plötsligt i maktposition, mobbarna behövde henne, men hon behövde inte dem... hursomhelst så efter att ha ignorerat dem ett tag så slutade de helt enkelt att bry sig om varandra, blev osynliga för varandra, huvudpersonen fick nya, snällare kompisar.

Nu har några år gått i bokens handling och huvudpersonen går på "Highschool", "den värsta" av de tidigare mobbarna har nu återigen blivit kompis med huvudpersonen, den tidigare mobbaren har inte längre någon styrkeposition i förhållande till huvudpersonen, men däremot tvärton, genom att vara klipsk och verbal så ger nu huvudpersonen igen för alla år av mobbning, mobbning inom kamratskapen som de har, något som den tidigare mobbaren inte har styrka nog att ta sig ur, hon är fast och blir med jämna mellanrum tilltryckt och nervärderad... Jag trodde att jag skulle tycka det var rätt åt den tidigare mobbaren - när jag hörde om mobbningen av huvudpersonen som denna tidigare mobbare gjorde sig skyldig till så önskade jag säkerligen att hon skulle få smaka på sin egen medicin, men nu... jag tycker synd om henne, hon gör sitt bästa, försöker visa sin bästa sida för sig själv och huvudpersonen, har en "pansarattityd" som liksom skyddar henne från att visa hur illa vid sig hon tar av huvudpersonens kränkningar, boken gör att man kan se in i hennes inre där hon plågas svårt, ingen ska behöva utstå sådant!

Jag glömde skriva det igår, men faktum är att jag även tyckte synd om personen som blev "bryskt nerplockad" av Täppas... tror nog att jag skulle tycka synd om självaste djävulen om han fick en behandling som han led av - jag är lite blödig helt enkelt.