Vad hade hänt om...

...Saker inte blivit som de blivit? Angående inlägget på min kompis Andreas blogg om hur man ibland blir tvungen att helt enkelt se till att barn gör som man säger; jag håller med, av följande skäl...

Jag har beställt en del papper från PBU där jag gick som barn, har läst anteckningar från skolan, jag vill inte verka skrytsam, men i 4'an så var jag bäst i plugget på långdistanslöpning (då deltog även 6'or...), musiklärarinnan propsade på att jag ABSOLUT skulle börja i en gosskör för att hon tyckte jag sjöng så otroligt vackert. Jag började varken med löpning eller kör, en kombination av lathet och dåligt självförtroende, i detta läge så hade jag gärna haft Andreas som pappa, som bara hade SETT TILL att jag gjorde det som rekommenderades att jag skulle göra, såg till att jag varken gav upp eller slutade bry mig, vem vet vad som hade blivit av mig om jag fått en sund dos tvång(och en hel del självförtroende) i min barndom? Jag klagar på intet sätt över min barndom, den var helt ok. men det känns som att jag någonstans har sumpat en förfärlig massa "gratischanser", man ska ju inte gråta över spilld mjölk, men ibland måste man få misströsta lite... okej, nu har jag misströstat klart! Nu har jag en massa att göra!

Vi höres imorgon alla trogna läsare!