Pappa - från att jag var nio år och framåt.
Då jag var runt nio år gammal så märkte jag under några veckor hur pappa fick svårare och svårare att röra vänster sida av kroppen, en helg kulminerade det med att pappa fick kramper och inte kunde röra vänster sida alls, jag ringde runt och några timmar senare var jag, mamma och pappa på sjukhus, efter några undersökningar visade det sig vara en hjärntumör.
Tumören gick att stråla bort, men mycket annat strålades också bort. Pappa fick svårare att röra sig och fick börja gå med rullator, i samma veva flyttade han även till en "handikapplägenhet'". Pappa var ju i övre 50-årsåldern och han hade därför problem med att hämta sig efter tumören, sakta men säkert blev han svagare och svagare, rullatorn ersattes efterhand med rullstol, pappa blev även mer uppgiven med tiden... jag då? Jag var med min pappa - för lite... om man kan säga att pappa svikit mig innan så var det nu jag som svek honom. Ju tröttare och uppgivnare han blev desto mer behövde han mig, desto mindre hälsade jag på honom... jag insåg detta, fick dåligt samvete, flydde, försökte tänka på annat och besökte honom ännu mindre... Pappa dog sommaren 2001, då hade han tynat bort de senaste 3-4 åren, han hade knappt pratat, mest väntat tror jag, det helvete han måste ha genomlidit dessa sista år hade jag kunnat lindra, detta gjorde jag inte, det kunde gå ett par månader - mer mellan besöken...
På begravningen spelades "Over the rainbow", pappas favoritstycke, det kändes tomt, på sätt och vis hade pappa och jag aldrig lärt känna varandra ordentligt... vad kunde jag göra? Pappa hade berättat för mig om vikten att stå den den svagas sida, att föra denna tradition vidare, vet inte hur väl jag lyckas och lyckats, men jag vill åtminstone ha försökt innan jag själv lämnar in
Det är sent nu, jag ska avsluta historien om pappa med en diskussion imorgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Livet är inte rättvist.
Din far hade otur att drabbas så svårt av sjukdom.
Men det var inte DITT FEL!
Om man sammanfattar din berättelse om din far, var ju hans liv till 2/3 en succé...
Det bästa i livet för honom var säkert Din tillkomst - och lojalitet.
Trots dåliga odds lyckades Ni att bygga upp en fruktbar relation under din barndom.
Tiden efter hjärntumörsdebuten sammanföll ju med Din "adolescens" (10-20 år:
"så var det nu jag som svek honom. Ju tröttare och uppgivnare han blev desto mer behövde han mig, desto mindre hälsade jag på honom... jag insåg detta, fick dåligt samvete, flydde, försökte tänka på annat och besökte honom ännu mindre.."
Jag är säker på att Din far, i sin krafts dagar inte skulle ha velat att Du offrade mer av Din ungdomstid för att sitta och hålla honom i handen...
Hans sorgsna blick var nog också ett uttryck för att han saknade SIN ungdom.
"Pappa hade berättat för mig om vikten att stå den den svagas sida, att föra denna tradition vidare, vet inte hur väl jag lyckas och lyckats, men jag vill åtminstone ha försökt innan jag själv lämnar in."
Bara det att Du finns, och är så ömsint och empatisk, som Du ger uttryck för i bloggen, blir ju ett kvitto för honom (var han nu finns...kanske någonstans i Din organism?) att HANS liv inte var förgäves.
Livet är inte rättvist.
Nu är det Du som har otur.
När Du just har "hämtat Dig" från förlusten av Din Far, står Du på nytt med en förlust- i realiteten föräldralös.
Men Du ger uttryck för stor förmåga i Ditt sorgearbete - jag håller tummarna!
Som någon som känt dig länge och väl, vill jag bara lämna en kort kommentar kring det här. Jag förstår ditt resonemang Micke, men du kan verkligen inte ta på dig själv skulden och skapa ett stort och i huvudsak inbillat skuldberg av dåliga känslor.
Ingen som känner dig kan säga något annat än att du alltid och nästan lite väl mycket försöker finnas till för andra, och alltför ofta sänker dig själv till på tok för låga nivåer, du måste verkligen börja inse vilken värdefull människa du är och sluta betrakta dig som misslyckad i alla möjliga avseenden.
Om din pappa ville lära dig att värna om svaga, då har han lyckats utomordentligt väl. Inga undantag. Punkt slut.
Allt jag skulle vilja säga har redan sagts här, så jag kan bara säga att jag instämmer med föregående talare.
Du är en av mina bästa och närmaste vänner och det spelar ingen roll hur mycket du kan irritera mig mellan varven (jag irriterar ju dig också ibland) - och det är bevis nog på vilken bra och uthållig människa du är. Inbilla dig inget annat.
Vänner... jag älskar er!
Jag fortsätter i samma fotspår då, fast nu med bättre självförtroende som jag faktiskt börjat få de senaste månaderna!
Det är sent nu med tanke på övertiden imorgon, men jag tar nog ändå och skriver ihop en liten sammanfattning.
Blyge, jag ska inom en snar framtid skriva om mamma med, en del om henne kommer dock att stå i dagens lilla diskussion...
Skicka en kommentar