Min vredesfyllda jobbfärd
Har sedan en tid tillbaka börjat lyssna på P1 på väg till jobbet. Har följt en radioföljetong som heter "Kattöga", väldigt bra, men väldigt allvarlig och tragisk, handlar om mobbning bland flickor. Dels beskrivningen av den cyniska, djävulska mobbningen (som i dagens avsnitt visade sig vara sanktionerat av en av föräldrarna!?!) och dels beskrivningen av hur den mobbade flickan bryts ner, mer och mer. Man blir ledsen och fruktansvärt förbannad, men kan ändå inte slita sig från programmet, man måste hela tiden veta hur det ska gå... man har helt enkelt blivit lite "P1-addict"
Så att... nu vet ni det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Visst är det tragiskt att sådant förekommer men det är nog mest synd om dom som mobbar för dom vet inte bättre.
I dagens avsnitt gav hon som blev mobbad igen... hon... ignorerade mobbarna, hon bara vände sig bort från dem och gick, hon fick en ny, bättre vän och det visade sig att hon inte behövde mobbarna - mobbarna behövde henne... genom att ignorera dem totalt så fick hon mobbarnas glupska sinnen att svälta ihjäl! Sedan spelade de för en gångs skull HELA signaturmelodin till följetongen, nästan så att jag fick lust att öppna en flaska champagne så glad blev jag av dagens avsnitt! Den där beskrivningen av mobboffrets "fetigg" av mobbarna, hur de hotade henne, sedan försökte vara falskt snälla mot henne, för att sedan köra glåpord, medan (som det beskrevs) mnobbarna bara "bleknade bort" i mobboffrets ögon medan hon hade det bra med nya kamrater- helt obetalbart!
Det är inte helt fel att ha blivit litet "mobbad" i tonåren - och klara av det!
Jag hade nästan glömt bort det, men när jag blev chef i 50-årsåldern, hade jag glädje av de copingstrategier jag lärde mig i tonåren!
Sedan gläder jag mig åt Din förmåga
att distansera Dig från Dina egna problem - att få distans men även insikt är ju vad litteratur är till för.
Skicka en kommentar